Historik

Nya testamentets exegetik växte fram som vetenskaplig disciplin under 1700- och 1800-talet. I kristna sammanhang hade de nytestamentliga texterna under århundraden betraktats som religiösa urkunder och tolkats utifrån mottagarnas andliga och existentiella behov men också utifrån olika religiösa och politiska aktörers maktintressen. Delvis i opposition mot en sådan starkt mottagarorienterad läsning kom den tidiga nytestamentliga exegetiken att framhålla texternas historiska karaktär. Som historiska dokument kunde de studeras på ett vetenskapligt sätt med hjälp av historisk-kritiska metoder. Därmed hamnade grundtexten i fokus. Perspektivet var företrädesvis diakront, och särskilt intresse riktades mot texternas bakgrund och tillkomst och mot de historiska förhållanden som texterna relaterade till. Etableringen av exegetiken som vetenskaplig disciplin genererade också en intensiv hermeneutisk debatt.

Den tidiga exegetikens starka betoning av historiska frågeställningar kan alltså delvis förstås som en reaktion mot etablerade religiösa läsningar. Men den historiska inriktningen kunde också motiveras utifrån ett kristet perspektiv. Om de nytestamentliga texterna uppfattades som ett vittnesbörd om Guds handlande i historien, måste rimligen texternas ursprungliga betydelse och den bakomliggande historien vara av stort intresse.

Det diakrona historisk-kritiska studiet dominerade stort inom exegetiken fram till mitten av 1900-talet, då det kom att kompletteras med olika typer av synkrona analyser, mer eller mindre inspirerade av tidens strukturalistiska tänkande. En del av dem var inriktade mot grundtext och originalspråk och behöll därmed den historiska inriktningen. Andra tog fasta på mer allmänmänskliga tankestrukturer och lämnade det historiskt partikulära. I samband med denna nyorientering inom exegetiken tilltog åter den hermeneutiska debatten.

Sedan 1970- och 1980-talet har allt mer uppmärksamhet kommit att ägnas åt själva bibeltolkningen och dess verkan. Det gäller inte minst receptionen av texterna i nutiden. Denna utveckling torde delvis ha att göra med den moderna hermeneutikens ökade betoning av det tolkande subjektets roll i tolkningsprocessen, men den har antagligen också gynnats av poststrukturalismens avvisande av möjligheten att nå exakt och systematiskt uppbyggd kunskap om människan och historien. Det kan också hända att en mer varierad reception av de bibliska texterna i ett sekulariserat samhälls¬klimat har bidragit till att öka intresset för detta forskningsfält. Denna mottagarorienterade forskning har kommit att bli ett viktigt komplement till mer produktions- eller textorienterade studier. Bland annat har den bidragit med att sätta fokus på maktaspekter i samband med texternas såväl produktion som reception.

Forskningsämnet Nya testamentets exegetik i Uppsala har följt, aktivt tagit del i och bidragit till denna utveckling. Anton Fridrichsen, som blev professor i exegetik vid Uppsala universitet 1928, kom att bilda en internationellt engagerad och uppmärksammad skola, till vilken bland andra Olof Linton, Carl-Martin Edsman, Harald Riesenfeld, Bo Reicke och Krister Stendahl kan sägas höra. Arvet efter Fridrichsen har sedan förts vidare av hans efterträdare: Harald Riesenfeld (1953-79), Lars Hartman (1978-1995), René Kieffer (1990-95) och Kari Syreeni (1996-2007). För en närmare beskrivning av forskningen i ämnet de senaste tio åren hänvisas till s. 5-8 i forskningsprogrammet.