Historik

Gamla testamentets exegetik växte fram som vetenskaplig disciplin under 1800-talet. I kristna och judiska sammanhang hade de bibliska texterna under århundraden betraktats som religiösa urkunder och tolkats utifrån mottagarnas andliga och existentiella behov men också utifrån olika religiösa och politiska aktörers maktintressen. Delvis i opposition mot en sådan starkt mottagarorienterad läsning kom den tidiga exegetiken att framhålla texternas historiska karaktär. Som historiska dokument kunde de studeras på ett vetenskapligt sätt med hjälp av historisk-kritiska metoder. Därmed hamnade grundtexten i fokus. Perspektivet var företrädesvis diakront, och särskilt intresse riktades mot texternas bakgrund och tillkomst och mot de historiska förhållanden som texterna relaterade till. Etableringen av exegetiken som vetenskaplig disciplin genererade också en intensiv hermeneutisk debatt. Viktiga pionjärer under sent 1800-tal var Julius Wellhausen (dokumenthypotesen eller fyrkällshypotesen som förklaringsmodell till Penateukens tillkomst) och Hermann Gunkel (formkritik, religionshistoriska jämförelser).

Den tidiga exegetikens starka betoning av historiska frågeställningar kan delvis förstås som en reaktion mot etablerade religiösa läsningar. Men den historiska inriktningen kunde också motiveras utifrån ett kristet eller judiskt perspektiv. Om de bibliska texterna uppfattades som vittnesbörd om Guds handlande i historien, måste rimligen texternas ursprungliga betydelse och den bakomliggande historien vara av stort intresse. Det lär också ha bidragit till att den framväxande exegetiken fick en utpräglat historisk inriktning.

Det diakrona historisk-kritiska studiet dominerade stort inom exegetiken fram till mitten av 1900-talet, då det kom att kompletteras med olika typer av synkrona analyser, mer eller mindre inspirerade av tidens strukturalistiska tänkande. En del av dem var inriktade mot grundtext och originalspråk och behöll därmed den historiska inriktningen. Andra tog fasta på mer allmänmänskliga tankestrukturer och lämnade det historiskt partikulära. I samband med denna nyorientering inom exegetiken tilltog åter den hermeneutiska debatten.

Sedan 1970- och 1980-talet har allt mer uppmärksamhet kommit att ägnas åt själva bibeltolkningen och dess verkan. Det gäller inte minst receptionen av texterna i nutiden. Denna utveckling torde delvis ha att göra med den moderna hermeneutikens ökade betoning av det tolkande subjektets roll i tolkningsprocessen, men den har antagligen också gynnats av poststrukturalismens avvisande av möjligheten att nå exakt och systematiskt uppbyggd kunskap om människan och historien. Det kan också hända att en mer varierad reception av de bibliska texterna i ett sekulariserat samhällsklimat har bidragit till att öka intresset för detta forskningsfält. Denna mottagarorienterade forskning har kommit att bli ett viktigt komplement till mer produktions- eller textorienterade studier. Bland annat har den bidragit med att sätta fokus på maktaspekter i samband med texternas såväl produktion som reception.

Forskningsämnet Gamla testamentets exegetik i Uppsala har aktivt tagit del i denna utveckling, och vi vill också i fortsättningen eftersträva att befinna oss vid forskningsfronten. För en översikt av GT-forskning i Uppsala de senaste decennierna och aktuella eller planerade projekt, se våra forskningsprogram.